Det finns stora problem, större än vad du tror. Större än vad du vill ska finnas. Världen. Europa. Sverige. Svält, sjukdommar, utrotning av tigrar, smältande isar, krig, konflikter, organiserad brottslighet, vapen, barnarbete. Allt det här plus tusen andra problem, men det enda du bryr dig om är dig själv. Det är bara du som finns. Dina problem, ingen annans. Du har problem. Du har en skadad hjärna. Du har det sämst och har varit med om mest traumatiska upplevelser som har skadat dig för livet. Du kommer aldrig bli frisk. Ytlig och självisk. Alla kan bli stjärnor, nå sina drömmar, ta över världen, bära diamanter som slavar grävt upp åt dig. Agera som om det inte fanns någon annan på denna jord. Du, du, du, det är du som räknas. Att alla andra får leva på existensminimum gör ingenting, bara du får ha dina saker, din våning, din bil, din platt-tv. Isarna smälter, ekvatorn brinner, men du fortsätter platta håret och köra stadsjeep. Barn i U-länder svälter ofrivilligt medan du spyr efter varje måltid och klagar på skolmaten. Bra. 

 

Detta var saker som poppade upp i huvudet igårkväll varje dag  som jag kände mig tvungen att skriva.